Att alla kan amma är ju ingen självklarhet. Att det har gått så bra för oss är så himlans skönt! Att alltid ha maten med sig är verkligen super smidigt som alla säger. Men det har varit jobbigt vissa stunder. Till en början var Nils så himla snuttig, han låg de tre nätter och bara snuttade på bröstet, vilket var lite frustrerande och gjorde ont samtidigt som det var mysigt. Efter bb hade jag blåsor på bröstvårtorna av allt snuttande...

 

När vi sedan kom hem, rann mjölken till. Å den rann verkligen till. Brösten var som stenar, sjukt snygga sillisar för ett par dar! Mjölken forsade så fort jag släppte brösten fria. Det rann igenom plagg efter plagg, ibland genom bhn, linnet och en tjockare tröja.. Vilket förståss inte var så kul. Brösten var konstant ömma under den första tiden.

 

Sen kom den där jävla mjölkstockningen som alla pratar om. Som tur var fick jag bara på ena bröstet och inte så mycket. Men bröstet värkte grymt mycket och var helt knöligt, febern kom och kroppen dog.

 

Efter någon vecka började det gå framåt. Nils åt bra och gick upp i vikt som han skulle. Men då kom det ett annat problem! Jag hade typ för mycket mjölk, han fick kallsupar varje gång han skulle äta vilket gjorde honom sur. Dessutom fick han super ont i magen och skrek väldigt mycket. Aldrig får man vara nöjd...

 

Första månaden var inte att tänka på att amma offentligt.. Hade jag släpt fram tutten hade jag råkat spruta någon i ögat, sånt sprut hade jag i brösten!

 

 

Det är först nu efter snart två månader som allt verkligen flyter på, en nöjd bebis och en nöjd mamma. 

Aming är alltså ingen lätt match, det var iallafall inte för oss men det är värt allt slit med blåsor och surig bebis för nu är det super mysigt!