Igår var jag så sjukt trött. Det var stressigt på jobbet och allt kändes tungt. När jag kom hem var jag inte ens hungrig pga av all stress, så till middag blev det en knäckemacka och 2 kiwis. Vi såg på mordet och låg i soffan, sedan gick jag till toan för att smörja in mig efter att jag duschat. Då såg jag den, den lilla lilla bristningen jag fått på mitt högra bröst. Det var två små lite lätt blåa streck. Det var allt som behövdes för att en övertrött gravid skulle bryta ut i gråt. Jag blev helt förtvivlad och började stört grina! Alex förstod nog inte riktigt vad som hände men han fick några schyssta smällar igår kväll. Han sa att det inte gjorde något och att de skulle försvinna och att jag är världens finaste no matter what. MEN just då fungerade ingenting, jag var helt upp i varv, sprang runt och grät, smorde in mig med 14 lager olja och grät lite till. Efter kärleksförklaringen från Alex slängde jag ur mig "Så där säger du bara, att jag är världens finaste vad som än händer, vänta 10 år, när pattarna är nere vid knäna och blå av alla bristningar. Då får vi se vad du säger.."

 

Ja nu i efterhand skrattar jag åt det men inte just då.

Jag kunde inte släppa att jag fått en liten bristning, även om jag nu vet att det bara är min första. Det kommer flera, jag kommer få flera. Min hud är så himla torr och skör så det vore konstigt om jag inte fick flera, men det kom liksom lite som en chock. Så stora tycker jag inte att brösten blivit.

Iallafall, efter att jag äntligen börjat lugna ner mig och inse att de där två strecken på bröstet blivit till för att jag bär vårt barn kom nästa gråtattck. Då fick jag istället världens ångest över att jag grinat för en sån sak, och att jag skulle kunna få många till så länge vår bebis har det bra och växer som han ska där inne.

Det är konstigt hur hormonell man blir när man är gravid, humöret svänger rejält. Ena dagen grinar man och andra dagen skrattar man åt det.. Bäst jag vänjer mig!