Satt just och funderade över datumet. 1 juli. Imorgon är dagen vi väntat på sedan 29 oktober. Hur sjukt är inte det?!  Nu börjar det verkligen närma sig, men jag känner fortfarande inte så mycket som tyder på att han vill komma ut. Det ända skulle väl vara att jag har en hel del samamandragningar.. Jag har fortfarande inte börjat räkna ner timmarna utan njuter sista stunden med magen, snart är den ju bara ett minne blott. Tänk att efter nio månader ska den bara "försvinna" men ut kommer ju såklart det som är så efterlängtat. Jag  har svårt att förstå vad som händer just nu. Det ända jag vet är att den här sommaren inte blir någon annan lik. Det är juli och jag var inte ens börjat längta efter sommaren...