Gud så tiden springer iväg! Blir stressad (som vanligt) av att dET går så fort! Det är ju såklart super mysigt att se hur Nils växer och utvecklas till en egen liten person men samtidigt skrämmande att vår lille bebis inte längre är en bebis. Nils börjar bli en liten kille. Han har sin egen vilja och är väldigt bestämd precis som hans mamma. Just nu vill jag bara stanna tiden! 

Jag är också fascinerad av hur fort man glömmer förlossningen, jag kommer såklart ihåg den som igår men smärtan är svår att minnas. Har sett några klipp när kvinnor sitter och pratar om sin förlossning, om vilken roll pappan hade och vad som hände. Det är så sjukt hur olika förlossningarna är, och hur man upplever den.

i vårt fall hade vi ju inte planerat något utan tog det bara som det kom vilket var tur då förlossningen var väldigt kort och oplanerad. Allt bara skedde och vi tog allt som det kom, det gick ju inte att förbereda sig på vaD som skulle hända. Jag undrar hur nästa förlossning blir (om vi försöker skaffa ett syskon) nu vet man ju liksom vad som komma skall. Huh!