Gud så underligt det känns.. Jag har så länge jag minns velat ha barn tidigt, det tror jag de flesta har förstått. Jag lekte länge med dockor när jag var liten, hänge med mormor till dagis där hon jobbade och när grannen fick barn flyttade jag mer eller mindre in där. Ja jag har alltid älskat barn! 

Som tur är träffade jag Alex som också kunde tänka sig barn "tidigt". Vid vilken ålder det skulle bli visste vi inte. Mer än att vi inte ville vänta allt för länge. 

Jag minns en dag när vi nyss flyttat hit och kanske bott tillsammans i ca ett år. Vi låg i soffan och pratade när jag sa "åh jag vill ha barn nu". Där och då bestämde vi oss för att jag åtminstonde skulle gå ut gjymnasiet först.

 

Jag tog studenten, började jobba och vi började leta hus. Både jag och Alex älskar att "pula" och har haft en vision om att en dag ha ett hus som vi kan göra till vårt ♥.

I sommras pratade vi om att skaffa barn, men var överrens om att jag skulle ha fast jobb och att vi ville hitta vårt eget först. Men ibland blir inte allt som man tänkt sig, men tänka sig. Ibland blir det så mycket bättre! Nu i efterhand känns det som allt var menat, att allting har en mening.  

 

Jag fick nytt jobb i september, vi blev gravida i oktober, fick se vårt mirakel i december, fick se att det var en liten pojke som gömde sig där inne i februari, jag fick fast tjänst i mars och i mars blev vi även husägare! Hur sjukt är inte livet ibland? Nu känns allt toppen och vi lever livet! Längtar efter vår lille sork och att få flytta till större. 

Snart är vi där  ♥