Jag gråter när jag ser strimmorna på mina bröst i spegeln. Jag som räknade med att få en hel del bristningar på magen blev glatt överraskad när jag klarade mig utan.. Men att jag senare skulle ha nästan hela brösten täckta var inget jag tänkte på. 

Eftersom jag tidigare haft så små bröst var det ju nästan förutsägbart att det skulle dyka upp ett par ränder i och med att de blev några storlekar större. Nu idag ser jag bara hängiga rödrandiga, osexiga bröst i spegeln. Kanske låter det själviskt att gråta över något som faktiskt ger mat åt den mest fantastiska skapelse i mitt liv, men det kan jag inte låta bli.