Förlossningsberättelse
Publicerat den

Jaha nu ska jag försöka minnas och skriva ner vad som hände dagen D. Dagen du med rasande fart bestämde dig för att titta ut! 
Jag har fortfarande svårt att förstå att du är här.
 
Varning för lång och osammanhängande text.
 
Iallafall, klockan var omkring 6 på morgonen när jag vaknade och kände att jag behövde gå och bajsa. Jag gick till toan ett par gånger med jämna mellanrum men utan att lyckas mer än att få ut lite kiss. Mensvärken började komma men jag gick tillbaka och lyckades somna om fram till att Alex skulle gå upp. 
 
När Alex hade vaknat sa jag till honom att idag kommer det hända något, jag kan inte säga vad med något är på gång. 
Alex åkte till jobbet och jag bad honom meddela om han skulle åka från ön in till stan så att jag visste vart han var om det skulle hända något. 
Efter att han åkt till jobbet gick jag och la mig i sängen för att vila men då helt plötsligt började det värka ner mot buken så att jag var tvungen att ställa mig upp och gå. Efter en stund avtog värken och jag la mig i sängen igen. Strax därpå började värken om igen och jag fick återigen ställa mig upp. Då kom min första tanke att det här är säkert förvärvar. Jag hade ju inte haft några värkar eller så tidigare, knappt känt att något alls. Jag tror att min slempropp gick den 1 juli men är inte helt 100 på det..
 
Efter några att ha haft några värkar började jag ta tid, det var då 7 minuter mellan och de höll i ca 45 sek - 1 minut. Då smsade jag Alex och sa att det förmodingen var värkar på g. Han tyckte att jag skulle ringa förlossningen men jag var så rädd för att bli hemskickad så jag vågade inte ringa så tidigt. Men efter en halvtimme med värkar började det göra riktigt ont och jag bad Alex komma hem.
 
 När Alex kom hem hade jag haft värkar i ca 1 ½ timme med ca 7 minter mellan. Då ringde vi förlossningen med de bad oss ringa tillbaka 5 minuter senare för det var "kaos" där, som de sa. Vi bestämde oss för att åka in till bb iallafall eftersom vi inte visste hur det skulle se ut med alla köer. 
 
När vi kommit ungefär en mil in mot stan ringde vi förlossningen igen, men eftersom vi bara hade 7 minuter mellan värkarna tyckte de att vi skulle åka hem och bada. Så vi vände och körde hemåt igen. Men efter bara några kilometer blev värkarna intensivare och vi var tvugna att stanna vid en busshållsplats. Då kände jag att jag inte skulle klara mer så vi åkte in.
 
När vi kom till brommarondellen höll jag på att svimma eftersom jag andades fel. Så tillslut blev jag hämtad av ambulansen eftersom mitt ansikte och händer började domna.
 
När vi väl kom in efter en lång ambulansresa med dryg personal fick vi vänta lite på ett rum. Men sen när vi väl kom in och jag blev undersökt var jag fullt öppen. Vilken chock!
 
De frågade lite om bedövning och jag fick prova lustgasen men värken gjorde så fruktansvärt ont så jag bad om epudiral. Narkosläkaren var precis utanför rummet så jag hann tack och lov få den innan det blev dags att krysta!
 
Vilken lättnad när alla värk försvann, då var de bara tryckt mot rumpan som var kvar. Det var så värt att ta ryggbedövningen då kunde jag liksom vara med och bestämma själv när jag skulle krysta. Jag minns att jag bad om förlåtelse till barnmorskan för att hon "bara fick sitta där och vänta".. Haha.
 
Vid 10.50 började jag krysta och det kändes precis som om han var på väg ut ur rumpan, inte alls gemom snippan. Men efter 17 minuter kom han ut och straxt där efter låg han där framför mig. Gud vilken chock jag kom i. "Är han vår?!" var det första jag sa.
 
Timmen där efter var jag nog lite i chock, allt var så overkligt, allt gick så fort men bra. Jag hade aldrig föreställt mig den smärtan och inte heller att förlossningen skulle gå så "fort". 5 timmar från första värk sen var du här.
 
När vi sedan timmen efter låg på vårt rum kändes det så sjukt, tänk så fort livet förändras. Han var så fin och vår!
 
Vi stannade två dygn på bb och jag tror det var bra. Det tog en tid att förstå allt som hänt. Att det som vi väntat på så länge äntligen hade kommit. Dagen efter satt vi mest bara och grät, av lycka. Han är så perfekt!
 
 
 
Såhär i efterhand är jag glad över att jag inte gick och tänkte så mycket på förlossningen, jag kände mig inte speciellt orolig eller så, lite undermedvetet nervös och stressad var jag nog men det var nog allt. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att min förlossning skulle gå så fort, heller inte den smärtan som var,,






NAMN
 

MAIL


URL





Spara?

Ladda ner en egen design gratis | Bonusar inom casino, poker och bingo